Martin Hedlund: I den sorglösa fasen tillåts migrationen att accelerera utan restriktioner – då festas det som om det inte fanns någon morgondag. Vissa länder kanske till och med får för sig att de är en humanitär stormakt.

realia-posten

Sedan 2015 års kollaps av Europas gränser och den efterföljande migrantinvasionen har Svensk offentlighet bjudit på ett farsartat skådespel utan motstycke. Positioner som tidigare ansågs oanständiga, suspekta eller rent utav rasistiska intogs på mycket kort tid av både Socialdemokraterna och Moderaterna. När situationen var som mest akut avlöste presskonferenserna varandra – ansträngda och utarbetade ministrar svettades eller till och med grät i direktsändning. kort sagt: det ledande skiktet i Sverige drabbades av panik.

”Även om det är positivt att det har börjat gå upp för den svenska eliten att något inte riktigt står rätt till med invandringspolitiken så finns det ingen anledning att förlåta det övergrepp som genomförts.”

Även om det är positivt att det har börjat gå upp för den svenska eliten att något inte riktigt står rätt till med invandringspolitiken så finns det ingen anledning att förlåta det övergrepp som genomförts. Förutom den skada politikerna åsamkat landet genom den okontrollerade invandringen, så finns det också något sorglöst över att helt plötsligt ändra politik. Politikerna har alltså först lockat folk att spendera stora summor pengar – ofta hopskramlade från släkt och vänner – och riskera sina liv för att ta sig till det förlovade Sverige. Men när folket sedan kommer så får politikerna panik och drar tillbaka sitt löfte. Vad trodde de egentligen skulle hända? Det råder ju inte direkt brist på hugade migranter.

I kapitel 5 ”Getting migration policy wrong” i boken Exodus skriver Paul Collier (professor i ekonomi på Oxford) under rubriken ”The political economy of panic” om konsekvenserna av en sorglös migrationspolitik. Collier delar in förloppet i fyra faser:

  1. Den sorglösa fasen
  2. Den paniska fasen
  3. Den otäcka fasen
  4. Den hårda fasen.

I den sorglösa fasen tillåts migrationen att accelerera utan restriktioner – då festas det som om det inte fanns någon morgondag (vissa länder kanske till och med får för sig att de är en humanitär stormakt). I den sorglösa fasen finns dock en parallell utveckling av ängslighet. Denna ängslighet kommer sig av att problemen med den ohejdade invandringen blir allt mer påtagliga vilket leder till att det politiska trycket för förändring tilltar.

 LÄS OCKSÅ: Europa är under attack

I nästa fas, den paniska fasen, har problemen med invandringen blivit oöverstigligt svåra vilket leder till panikreaktioner från de tidigare så sorglösa politikerna – i detta läge inför man restriktioner för att kraftigt begränsa invandringen. Dessa begränsningar är dock inte tillräckliga vilket leder in utvecklingen i den otäcka fasen. I denna fas stryper man invandringen helt och inleder ett ”massutvisningsprogram” för att kunna återta kontrollen över situationen. I den avslutande, hårda, fasen är det fortsättningsvis mycket hårda restriktioner på invandringen samtidigt som fokus läggs på att assimilera invandrarna. I denna fas ska skadan på landet repareras, vilket som minst tar flera decennier (om det ens går, jag är inte lika optimistisk som Collier).

”Såvida inte landet ska braka ihop är naturligtvis Sverige tvingad till att stoppa invandringen och utvisa i den mån det går, hur otäckt det än må vara, men detta hade ju kunnat undvikas om man bara hade fört en måttfull invandringspolitik från första början.”

Det krävs inte så mycket fantasi för att passa in Colliers schema på Sverige. Det senaste årets politiska turbulens markerar övergången från den sorglösa fasen till den paniska fasen. Allt tyder dock på att vi närmar oss den ”otäcka” fasen. Det är då vi ska sätta helt stopp för fortsatt asyl- och anhöriginvandring och genomföra massutvisningar. Migrationsministern har redan talat om att utvisa minst 80 000 asylsökande, men hittills har inte så mycket hänt på den punkten.

 LÄS OCKSÅ: Tidsfråga innan vi har ett islamistiskt parti i riksdagen

Såvida inte landet ska braka ihop är naturligtvis Sverige tvingad till att stoppa invandringen och utvisa i den mån det går, hur otäckt det än må vara, men detta hade ju kunnat undvikas om man bara hade fört en måttfull invandringspolitik från första början. Den enda rimliga slutsatsen är att de som bär ansvaret för denna utveckling – de sorglösa – har handlat djupt omoraliskt trots allt tal om godhet och humanitet. Genom sin ansvarslösa politik har de frammanat ett bakslag som kommer att hänga med i decennier. Detta går inte att förlåta.

martin-hedlund3
Martin Hedlund, doktorand i kulturgeograf

Kommer du någonsin förlåta politikerna för migrationskaoset?