Anna Lindén: Det mångkulturella projekt som var tänkt att utgöra kronan på det kulturradikala verket fick emellertid hela samhällsbygget att rasa under sin tyngd.

Vi svenskar har en falsk självbild, hävdar författaren och debattören Johan Hakelius, då han intervjuas av DGS-tv:s Patrik Engellau. Efter Stalingrad har vi kommit att betrakta oss själva som anglosaxare, trots att vi kulturellt och historiskt är tyskar. Vi är ett innanhavsfolk och här runt Östersjöns stränder har den tyska kulturen dominerat ända sedan medeltiden. Hakelius menar att bristen på självförståelse är problematisk, och jag kan inte annat än hålla med honom.

”Vi är ett innanhavsfolk och här runt Östersjöns stränder har den tyska kulturen dominerat ända sedan medeltiden”

Att lära känna sig själv med sina styrkor och svagheter är en förutsättning för själslig hälsa och mognad, såväl på det individuella som nationella planet. Den sistnämnda typen av självkännedom kräver dock en blick i den historiska backspegeln.

I förhållande till den anglosaxiska världen var både Tyskland och Sverige länder som industrialiserades sent. Den industriella revolutionen inleddes här vid 1860–70-talet, ett århundrade senare än i Storbritannien, fram tills dess var Sverige ett utpräglat jordbruksland. Nutida svenskar brukar ofta uppfatta sig själva som djupt sekulariserade och rationella ingenjörstyper.

 LÄS MER:  Svenska kyrkan vill ha en ansvarslös migrationspolitik

Vid slutet av 1800-talet var Sverige emellertid ett av Europas mest religiösa länder. Den kulturradikala sekularism som sedan 1700-talet fått fotfäste i Västeuropa återfanns knappast i Sverige före 1880-talet, då marxismen med dess syn på religionen som ett ”opium för folket” kom till Sverige. Den äldre svenska arbetarrörelsen utmärktes inte av historiematerialism utan av kristen utopism.

”Marxismen med dess syn på religionen som ett ‘opium för folket’ kom till Sverige”

Filosofiskt och litterärt dominerades det svenska 1800-talet av idealism av inhemsk och tysk typ, idéströmningar som såsom en självklarhet förutsatte Guds existens. Till och med en gammal kulturradikal som Strindberg lade till sist ned vapnen vid korsets fot (talande är texten på hans gravsten på Norra kyrkogården i Stockholm: ave crux spes unica, ’var hälsad kors, mitt enda hopp’).

”Under de senaste hundra åren har Sverige utvecklats till ett land som är extremt i sin traditions- och historieförnekelse”

Enligt den moderna svenska självbilden är Sverige ”landet lagom” eller ”mellanmjölkens land”, som Jonas Gardell uttrycker saken. Ingenting kunde dock vara mer felaktigt, under de senaste hundra åren har Sverige utvecklats till ett land som är extremt i sin traditions- och historieförnekelse. Hur var denna utveckling möjlig?

”Politiken blev religion och religionen politik, det sistnämnda inte minst inom Svenska kyrkan”

I motsats till många andra uppfattar jag inte Sverige som ett irreligiöst eller ens särskilt sekulärt land. Istället tycks det mig som om många svenskar bytte ut landets traditionella religion, kristendomen, mot en inomvärldslig tro på modernitet och rationalitet. Man skulle kunna uttrycka det som, att politiken blev religion och religionen politik, det sistnämnda inte minst inom Svenska kyrkan. Det mångkulturella projekt som var tänkt att utgöra kronan på det kulturradikala verket fick emellertid hela samhällsbygget att rasa under sin tyngd (trots alla försäkringar om motsatsen gick tyngdlagen nämligen inte att upphäva).

 LÄS MER:  Det västerländska självhatets tagelskjorta

Finns det då någon väg tillbaka till normalitet? Helt avgörande tror jag är, att vi lär oss att skilja mellan religion och politik. Politiska beslut måste styras av sunt förnuft och pragmatism. Principen ”allt åt alla” fungerar inte i en sekulär sfär där resurserna är begränsade, att sätta sin lit till brödunder vore i detta sammanhang synnerligen oklokt. Inte heller är det långsiktigt hållbart för de folkvalda att driva en politik som saknar väljarmajoritetens stöd. Det förtroende vi en gång hade för dem har nämligen urholkats betänkligt.

Även om vi svenskar gärna ser oss som speciella, är nog inte skillnaden mellan oss och våra grannfolk så stor när det kommer till kritan. Att frälsa världen var aldrig vår uppgift, det får vi lugnt överlåta till Jesus.

anna-linden
Anna Lindén är präst, teolog och humanist med inriktning mot idéhistoria.

Borde Sverige bli mer som våra grannländer?