Prideveckan är över för den här gången. En hel vecka som varje år viks åt ca 8 procent av Sveriges befolkning som har en ”icke-normativ” sexuell läggning.

HBTQ – denna grupp av människor som tystas ner, fryses ut, marginaliseras, misshandlas, förlorar jobb, får karriärer krossade, blir bespottade, hånade, kränkta och som varje dag måste kämpa mot hat, hot, våld och fördomar.

Nja, riktigt så illa är det väl inte i Sverige idag – förutom i invandrartäta förorter – som fortfarande tycks vara medvetet blinda fläckar för mångfaldsvurmande RFSU. Hbtq-människor tillhör de facto numera en av de mest priviligerade grupperna i Sverige – som oantastliga ”sanningssägare” med tolkningsföreträde och ”rätt åsikter”.

Men visst stämmer ovanstående beskrivningen in på en annan grupp människor i Sverige? Jo, det är naturligtvis Sverigedemokrater jag talar om. SD:are tystas ner, fryses ut, marginaliseras, misshandlas, förlorar jobb, får karriärer krossade, blir bespottade, hånade, kränkta och som varje dag måste kämpa mot hat, hot, våld och fördomar.

Så visst har väl SD en lika god ”offergrund” som hbtq-människor att få en egen vecka i den toleranta huvudstaden? Denna förtrycka och marginaliserade grupp har ju trots kraftigt motstånd kunnat växa sig allt starkare – runt 25 procent av befolkningen, enligt opinionsundersökningar. Så när får nu Sverigedemokraterna en egen vecka med SD-flaggor på SL-bussarna, ett upplyst Kaknästorn med SD-loggan, oändlig tid i morgonsofforna och med självklar rätt att stänga av staden två gånger för mer eller mindre vulgära parader som kräver enorma polisresurser och antiterror-verksamhet..?

Christian W.

Borde SD få en egen vecka?